Vaknade med grymma smärtor trots att jag petat i mig dem starka smärtstillande jag hade.

Jag låg på soffan med foten i högläge jag försökte att sätta ned hälen. Ett besök på toa det behövde jag.

Jag försökte verkligen. Kom att tänka på i min kläkammare därinne i hörnet där står mina kryckor från förr.

Jag stapplade mig ut i hallen. Det gjorde så himla ont jag klarade det inte.

Det gjorde för ont!

Framför spegeln i hallen där säckade jag ihop. Jag sa till mig själv - Bara halva vägen kvar du klarar detta det går. svetten och tårarna rann. Men jag klarade det jag kunde åla mig dit och fiska fram dem.

Toa besöket jag kunde ta mig fram med hjälp av kryckor till det var ljuvligt.

På förmiddagen bandaget blev mer blodigt. Smärtorna var grymma Ringde rådgivningen som sa åk till akuten vi faxar att du kommer.

På akuten där träffade jag ortopeden som opererade mig när jag bröt den andra foten för fem år sedan.

Han frågade var jag utfört operationen ? Frågade mig om jag visste att jag inte borde ha satt ner foten första dygnet ? Han sa - Visserligen du är remmiterad härifrån och till dem, men jag vil fråga för jag ser att du är inte bekväm med detta. Han sa lite fint fast det kanske finns andra metoder men när vi gör här på sjukhuset..

Klart jag inte visste för jag lever ju på 20hundratalet! Och då behöver man inte kryckor!